UFO

Det är klibbigt, riktigt klibbigt. Men jag har aldrig varit så tacksam över att vara hemma i skåne som jag är nu. Skog! Det finns skog här! Och gud vad underbart det är med små samhällen ändå. Idag cyklade jag och den lilla lillasystern genom byn för att ta oss hem till mormor. Cyklade förbi en gammal klasskamrat som hade tre ungar klängande över sig "Hej hej, jajemen jag är hemma nu, ja Göteborg. Va? Nej, inga barn än. Ja! Ska plugga teater till hösten. Vad jag blir av det?...." Och sen hann konversationen inte så mycket längre. Cyklade förbi gubbarna på bänken vid magasinet. Vink vink. Väl framme vid macken tog det ett tag innan vi fattade hur man använde pumpen till däcken. Svetten rann. Klibbigt. Och in för att köpa cigg. Någon har glömt sin plånbok och kassörskan säger "Nej, men det är ingen fara Sture, betala du det imorgon!" Åh, underbart. Och det spelar ingen roll om man inte riktigt känner varandra, man hälsar och småpratar lite. Hundarna springer lösa, barnen leker vid vägen. Åhå, jag ska bo i ett litet samhälle när jag blir...äldre? Men inte Sösdala, den byn må vara idyllisk men här bor för många puckon per capita. Jag är ju så mycket bättre än alla andra för att jag bor i storstan.